Touren sover aldrig.
Och det närmaste vi kommer ett post-Augusta-syndrom är den mentala utmattningen hos Jason Day och övriga gubbar som gått raka vägen från Georgia till Hilton Head.
-Last week I felt like I had gone ten rounds of a championship fight. I was talking to Brandt Snedeker today about it, he finished T-10, as well, with me. It beat us up, it really did. Physically and mentally beat us up last week.
Detta säger Jason Day under presskonferensen efter fredagens rond där han gått upp i delad ledning i RBC Heritage. En tävling som världsettan egentligen inte borde leda, om logiken ska få härska. På Harbour Town Golf Links hittar vi tourens minsta greener, och Day är som bekant inte alltid den vassaste när det gäller att peppra pinnar riktigt nära. Istället lever han på sin puttning även här. Men golf är som väl är sällan logiskt, eller helt i korrelation till statistik.
Det är för övrigt lite småskoj att PGA Tour stannar till på Harbour Town Golf Links samma vecka som Valderrama står på schemat i Europa. Det är två banor med ganska många gemensamma nämnare. Lite tajta från tee, många doglegs och inte minst små greener. Ja, båda två har en ganska skön old school-prägel. Men i mina ögon är Pete Dyes verk i South Carolina den starkaste av de två. Runt greenerna vinner Harbour Town rejält med mark jämfört med det stereotypa wedgehackandet från ruff som Valderrama ofta har på menyn.
Harbour Town har numer ett omklädningsrum för greenfeegäster också. Bara en sån sak. När jag klev av 18:e hålet för några år sedan efter 18 hål i drypande South Carolina-hetta var det klubbhusrestaurangens mugg man hänvisades till. Kändes sådär. Både för mig och matgästerna som med jämna mellanrum kom in där medan jag räddade det som gick att rädda framför handfatet. Inför de fyra eller fem timmar i bil som väntade sedan.
– Franzén